Ett år och fyra månader senare..

Här sitter jag med en fantastisk liten kille i mina armar som just nu sover och låter som en hel traktor då han är dunderförkyld. Men det är det bästa jag vet! Jag kan fortfarande titta på honom i timmar och förundras över livet och hur mycket man kan älska någon.


Det lilla i det stora hela.

På måndag får vi äntligen tillgång till vår nya lägenhet och då blir vi äntligen av med det här kaoset!

Och det blir rejält spännande att se vad vi hittar när vi plockar upp lådorna, Antonio har agerat packhjälp i smyg ;)